Det har alltid varit lite roligt att följa Anna Lindbergs framgångar i simhopp – mästarmamma, underbarn, flerfaldig europamästare men ännu inte några stora framgångar på världsnivå i vuxen ålder. Glädjande nog lyckades jag få biljetter till damernas final i 3-meters svikthopp, och lika glädjande kvalificerade hon sig till finalen. Det sista ju inte helt oväsentligt…

Vattensportarenan, Aquatics Centre, hade jag redan sett rätt mycket på TV i samband med simtävlingarna, men det var kul att se den inifrån ändå. Ett ganska speciellt välvt tak över bassängerna, och höga tillfälliga läktare där en hel del folk klagat på att tiometersplattformen skymdes av taket från platser som de ändå sålt biljetter till… Inga sådana problem för mig dock: utmärkt sikt på 27:e raden, ungefär mitt på arenans långsida.

Finalen var den kortaste tillställningen jag har biljett till, en dryg timme. Jag tyckte lite synd om de framför mig som kom 40 minuter sent; det kan knappast ha känts meningsfullt!

Vi som var där fick tyvärr knappast se någon höjdarfinal för sveriges del. Anna började med att få lägsta poängen i första rundan, klättrade efter hand men slutade på en föga upplyftande tiondeplats. Som BBC:s kommentatorer uttryckte det (ungefär): “these are not the kind of scores we are used to seeing from Lindberg”.

Genomgående noterade jag att de flesta fick 6,5 – 8,5, en nia fick man bara om man var från Kina. Samma med en tia vilket var synd eftersom arrangörerna hade gjort en speciell liten animation för att fira.

Prispallen blev Kina-Kina-Mexico, fast priset för bästa supportrar fick till italienskan Cagnotto, som dels fick högst jubel inför sina hopp, dels hade en entusiastisk man bakom mig som alltid ropade “I a-love you!” på finaste italiengelska. Humor.

Sämst: dött lopp mellan Annas resultat och det faktum att jag inte har märkbar koll på vad som är ett bra eller ett dåligt hopp.

Men jag gillar att de generellt på OS verkar räkna stolsradnummer ända framifrån och inte börjar om när det är ny våning: rad 27 var inte 27 råder upp från kanten på balkongen, snarare 12. Samma upplevelse hade jag på friidrotten…

Dagen avslutades med ett besök i olympiska megashoppen. När jag började bli klar noterade jag art personalen började förbereda sig på något.. vad? Jo, klockan var så klart kvart i tio och friidrotten var snart slut – 80000 nya människor på väg att välla ur i parken. Jag skyndade mig lite, hörde oväsedet från herrarnas 100-meterslopp och han precis före lämmeltåget till tunnelbanan och ett behagligt tomt district Line-tåg. Pust!

Svenskjakten fortsätter: dagen inleddes med ett tidigt besök i handbollsarenan Copper Box, som svenska journalister tydligen döpt till kopparkistan. Lite tveksam till den översättningen, men den kanske passade rätt bra till dagens aktiviteter i alla fall…

Matchen som jag var ute efter var Sveriges damers sista match i gruppspelet, mot Korea. Korea var redan vidare och eftersom Sverige redan hade åkt ut spelade vi, enligt konferenciern, for the honour.

I första halvlek var det ganska jämnt, men Korea avslutade första halvleken med att göra tre mål på två minuter och ledde inför andra med 16-13. Korea fortsatte att dominera, Sverige förlorade och slutade på noll poäng i gruppen. Där begravdes den hedern. (Kopparkistan, begravdes, haha!) Om man skall leta efter något positivt så var det väl att resultatet kan ha varit en sympatiyttring mot värdlaget Storbritannien, som också var poänglösa i sin grupp… Snällt i så fall men lite dumt.

Behållningen var i stället nästa match, Brasilien-Angola. Fart och fläkt, Brasilien dominerade först, Angola gjorde en heroisk upphämtning som skrämde Brasilien rejält, men nådde inte ändå fram. Det var bra spelat!

Piggast var annars den konferencier/publikuppvärmare som sprang omkring i pauserna. Hans favorituttryck: The copper box is the box that … ROCKS!

Lika pigg och positiv var inte min svenske granne som ondgjorde sig över att man i en så stor turnering ändå hade “nybörjardomare” från Qatar och England. Han hade nog en poäng även om jag knappast tror att det var där vårt problem låg…

Arenan var väldigt bra: 7 000 platser gjorde att den kändes liten och intim, med god sikt överallt och ändå tillräckligt med folk för att det skulle bli lite väsen vid behov.

Dag två innehöll herrarnas kvartsfinal på Wembley tillsammans med syster, och på kvällen friidrott på olympiastadion.

Engelska tidningar hade tillsammans med OS-kommittén hajpat den här dagen ganska rejält: idag skulle 25 guldmedaljer delas ut. Störst förväntningar låg nog på friidrotten där OS stora affischnamn, sjukamparen Jessica Ennis, skulle vara med. Snacka om press…

Jag hade följt min plan att leta efter tillfällen att se svenskar tävla och hoppades kunna pricka in Moa Hjelmer i damernas semifinaler på 400 meter. Nu klarade hon inte kvalet, men det fanns ju andra intressanta saker att se ändå så jag var nöjd med att ha fått tag i en biljett.

Att anlända till Olympiska Parken var smidigt; jag hade prickat en tid nästan helt utan köer och det enda som sinkade mig lite var att jag skulle hämta ut biljetter först. Fortfarande smidigt, men den stackars tjejen i luckan tyckte att det var fasligt många biljetter och travelcards att hålla reda på.

När jag kom in i själva den olympiska parken kändes det rätt häftigt att se allt som jag läst om i verkligheten. Arenorna är inte nödvändigtvis vackra, men definitivt storstilade och imponerande. Till det kom också känslan av att äntligen vara framme, det var ju på något vis det här som var målet med resan!

Själva friidrottstävlingarna var till och med lite bättre än jag trodde. När jag läste programmet tyckte jag att det verkade lite glest mellan grenarna, men väl på plats hände det saker hela tiden. Jag hamnade tillsammans med ett glatt gäng tjecker som hjälpte till att hålla igång stämningen. De var på kort tvådagarsbesök och var extra nöjda eftersom de sett Knapkova ta guld i rodd. Han som satt närmast hjälpte mig att heja när det var svenskar på gång, och jag återgäldade vänligheten så gott jag kunde.

Mest av allt var det så klart britterna som syntes och hördes. Jag skulle tro att minst två tredjelar hade brittiska flaggor eller tröjor eller ansiktsmålningar. Det märktes också under tävlingarna: så fort en britt visade sig eller ropades upp blev det ett himla liv!

Mest spännande för mig som svensk var Michel Tornéus i längdhoppet. Han var uppe och nosade på bronsplatsen, men slutade på en förarglig fjärdeplats, bara en centimeter efter trean… Vann gjorde britten Rutherford, och då vaknade publiken ordentligt.

I stort sett var det annars hemmapublikens kväll. Det var roligt att Jessica Samuelsson var med i sjukampen och att hon persade, men grenen tillhörde så klart dagens stora stjärna, Jessica Ennis. Glada men ibland mest artiga applåder förbytes i en storm av jubel och viftande flaggor. När hon till sist kom in på upploppet i ledningen och dessutom tog i och spurtade ifrån de andra lite extra viste jublet inga gränser, även jag som inte håller på Team GB rycktes med. Tur att vår Jessica sprang i gruppen innan, så jag slapp välja…

Näst sist var herrarnas 10 000 meter. Inget direkt intresse från min sida, men britterna hade sin löpare Mo Farah med och han höll på ett föredömligt sätt spänningen vid liv genom att nästan direkt tappa sitt chip så att vi inte fick några mellantider utan var tvungna att titta på löparbanan för att se vad som hände. En oavsiktig hälsning till förra London-OS? Mot slutet spurtade han förbi den tidigare ledaren Bekele och tog Storbritanniens första OS-guld på 10 000 meter till ett jubel som nog slog Ennis målgång, Farah var ju en lite mer överraskande vinnare.

Sist på programmet kom kvällens känslomässiga antiklimax: damernas 100-metersfinal.Jag vet att många anser det vara den finaste eller den värdefullaste medaljen, men som åskådarsport är det urtrist. Presentation, pang, slut på två andetag. Bättre då att sitta kvar ett tag, se sammanfattningsvideorna från dagens tävlingar och prisutdelningen till en jätteglad diskusvinnare från Kroatien, och allra sist vara med när Ennis fick sin guldmedalj och mottog publikens jubel. Det var stort.

Kvällens sötaste ögonblick: när Farahs sjuåriga dotter kom ner från läktaren för att vara med på fotona av pappa. Speakern ropade också ut att folk på löparbanan skulle vara försiktiga, för nu kom Farahs fru ner, och hon skulle föda deras barn i september.

Kvällens näst sötaste ögonblick: Ennis lyckliga ansiktsuttryck när hon fått sin guldmedalj och hela stadion jublade.

Magiskt.

Första OS-evenemanget var fotboll:herrarnas kvartsfinal, som visade sig bli mellan Mexico och Senegal. Inga lag som jag har någon relation till eller känsla för, så jag hoppades lite att inramningen skulle stå för stämningen.. 80 000 pers på Wembley borde hjälpa till!

Eftersom det var lotteribiljetter hade jag två stycken och eftersom syster visade intresse fick hon så klart den som var över. Alltså var vi två lätt förväntansfulla som traskade iväg till Gunnersbury overground-station för att ta oss till ‘the Home of football’ som stadion kallar sig med lite engelskt understatement.

Wembley var rätt maffigt, det var kul att se den omtalade bågen i fjärran när man närmade sig och stadsdelen kring Wembley Central var misstänkt nyputsad och klädd i OS-rosa.

Jag slogs direkt av hur vänliga alla publikvärdar var trots att det måste vara tusende gången de fick samma fråga, alltid ett litet leende och glimten i ögat.

Själva fotbollen? Jo: vi såg bra trots att vi sätt väldigt högt upp, och det vi såg var två lag som först verkade lite trevande innan Mexico gjorde två mål. Efter ett tag tyckte vi nog att det var Senegal som spelade roligast och snyggast fotboll, så när de utjämnade var vi glada och nöjda och hoppades lite på att de skulle fortsätta göra mål under förlängningen… Tyvärr blev det inte så, utan Mexico kom tillbaks och vann med 4-2.

Vi var lite förvånade över att den sedvanliga utmarschen som brukar uppstå vid 85:e matchminuten var så omfattande, trots allt verkade det redan då vara säkert att det var minst en halvtimme kvar av matchen!

Dagens uttryck: a Senegalese wave – som en vanlig Mexican Wave fast åt andra hållet.

Dagens kö: en timme från avblåsning till tunnelbanetåget. Inte bra, fick mig att missa början på nästa evenemang…

Totalt segt en trevlig upplevelse: fotboll som efter inledande menlöshet blev spännande och medryckande, bra stämning och en hyfsat entusiastisk publik som var extra glad i att göra vågen.

Ett bra sätt att uppmärksamma OS är så klart tema-godis. I England stöder man sin trupp Team GB med special-versioner av M&M där både utsidan och innehållet går i rött, vitt och blått:

I Sverige har vi i stället kexchoklad:

Båda smakade gott, kan jag berätta!

Det är gott om rosafärgade frivilliga som tar emot medlemmarna i OS-familjen. På mitt flyg fanns till exempel en dansk 800-meterslöpare som fick sällskap i bagagekön av en glad man som diskuterade vilket OS som egentligen stod högst på önskelistan att springa i – London eller Beijing?

Själv blev jag välkomnad av dessa glada värdinnor som, trots att jag inte är aktiv eller ackrediterad, snabbt letade fram en svensk flagga och poserade när jag undrade om jag fick ta ett foto. Tack för det!

Nu bär det av till olympiska spelen i London!

Idag är det dags för min mest (eller i alla fall längst) planerade resa någonsin: jag anmälde mig till biljettlotteriet i mars 2011 och reser idag, 17 månader senare. Ja, egentligen anmälde jag mig till deras mailinglista hösten 2010, men det var ju bara för säkerhets skull…

I lotteriet ‘vann’ jag biljetter till två fotbollsmatcher. Det var så klart roligt, men fotboll ser jag ganska ofta annars så jag hade hellre fått någon av de andra biljetterna som jag ansökte om. Deras biljettsystem har fått ganska mycket kritik, men jag gillar det. Genom att vara en flitig besökare på deras biljettsajt har jag hittat returer och sena biljettsläpp och nu skall jag os-frossa med totalt tio evenemang. Intensivt men roligt!Temat blir follow-your-team: matcher eller tävlingar där svenskar har god chans att dyka upp och naturligtvis friidrott, det är ju det som är riktiga olympiska spel…

I dag blir det mest resa, acklimatisering och en chans att träffa min systerdotter, min syster och hennes karl som lånar ut gästrummet första helgen. Det kan aldrig bli för ofta!