Det har alltid varit lite roligt att följa Anna Lindbergs framgångar i simhopp – mästarmamma, underbarn, flerfaldig europamästare men ännu inte några stora framgångar på världsnivå i vuxen ålder. Glädjande nog lyckades jag få biljetter till damernas final i 3-meters svikthopp, och lika glädjande kvalificerade hon sig till finalen. Det sista ju inte helt oväsentligt…

Vattensportarenan, Aquatics Centre, hade jag redan sett rätt mycket på TV i samband med simtävlingarna, men det var kul att se den inifrån ändå. Ett ganska speciellt välvt tak över bassängerna, och höga tillfälliga läktare där en hel del folk klagat på att tiometersplattformen skymdes av taket från platser som de ändå sålt biljetter till… Inga sådana problem för mig dock: utmärkt sikt på 27:e raden, ungefär mitt på arenans långsida.

Finalen var den kortaste tillställningen jag har biljett till, en dryg timme. Jag tyckte lite synd om de framför mig som kom 40 minuter sent; det kan knappast ha känts meningsfullt!

Vi som var där fick tyvärr knappast se någon höjdarfinal för sveriges del. Anna började med att få lägsta poängen i första rundan, klättrade efter hand men slutade på en föga upplyftande tiondeplats. Som BBC:s kommentatorer uttryckte det (ungefär): “these are not the kind of scores we are used to seeing from Lindberg”.

Genomgående noterade jag att de flesta fick 6,5 – 8,5, en nia fick man bara om man var från Kina. Samma med en tia vilket var synd eftersom arrangörerna hade gjort en speciell liten animation för att fira.

Prispallen blev Kina-Kina-Mexico, fast priset för bästa supportrar fick till italienskan Cagnotto, som dels fick högst jubel inför sina hopp, dels hade en entusiastisk man bakom mig som alltid ropade “I a-love you!” på finaste italiengelska. Humor.

Sämst: dött lopp mellan Annas resultat och det faktum att jag inte har märkbar koll på vad som är ett bra eller ett dåligt hopp.

Men jag gillar att de generellt på OS verkar räkna stolsradnummer ända framifrån och inte börjar om när det är ny våning: rad 27 var inte 27 råder upp från kanten på balkongen, snarare 12. Samma upplevelse hade jag på friidrotten…

Dagen avslutades med ett besök i olympiska megashoppen. När jag började bli klar noterade jag art personalen började förbereda sig på något.. vad? Jo, klockan var så klart kvart i tio och friidrotten var snart slut – 80000 nya människor på väg att välla ur i parken. Jag skyndade mig lite, hörde oväsedet från herrarnas 100-meterslopp och han precis före lämmeltåget till tunnelbanan och ett behagligt tomt district Line-tåg. Pust!