Engelska tidningar hade tillsammans med OS-kommittén hajpat den här dagen ganska rejält: idag skulle 25 guldmedaljer delas ut. Störst förväntningar låg nog på friidrotten där OS stora affischnamn, sjukamparen Jessica Ennis, skulle vara med. Snacka om press…

Jag hade följt min plan att leta efter tillfällen att se svenskar tävla och hoppades kunna pricka in Moa Hjelmer i damernas semifinaler på 400 meter. Nu klarade hon inte kvalet, men det fanns ju andra intressanta saker att se ändå så jag var nöjd med att ha fått tag i en biljett.

Att anlända till Olympiska Parken var smidigt; jag hade prickat en tid nästan helt utan köer och det enda som sinkade mig lite var att jag skulle hämta ut biljetter först. Fortfarande smidigt, men den stackars tjejen i luckan tyckte att det var fasligt många biljetter och travelcards att hålla reda på.

När jag kom in i själva den olympiska parken kändes det rätt häftigt att se allt som jag läst om i verkligheten. Arenorna är inte nödvändigtvis vackra, men definitivt storstilade och imponerande. Till det kom också känslan av att äntligen vara framme, det var ju på något vis det här som var målet med resan!

Själva friidrottstävlingarna var till och med lite bättre än jag trodde. När jag läste programmet tyckte jag att det verkade lite glest mellan grenarna, men väl på plats hände det saker hela tiden. Jag hamnade tillsammans med ett glatt gäng tjecker som hjälpte till att hålla igång stämningen. De var på kort tvådagarsbesök och var extra nöjda eftersom de sett Knapkova ta guld i rodd. Han som satt närmast hjälpte mig att heja när det var svenskar på gång, och jag återgäldade vänligheten så gott jag kunde.

Mest av allt var det så klart britterna som syntes och hördes. Jag skulle tro att minst två tredjelar hade brittiska flaggor eller tröjor eller ansiktsmålningar. Det märktes också under tävlingarna: så fort en britt visade sig eller ropades upp blev det ett himla liv!

Mest spännande för mig som svensk var Michel Tornéus i längdhoppet. Han var uppe och nosade på bronsplatsen, men slutade på en förarglig fjärdeplats, bara en centimeter efter trean… Vann gjorde britten Rutherford, och då vaknade publiken ordentligt.

I stort sett var det annars hemmapublikens kväll. Det var roligt att Jessica Samuelsson var med i sjukampen och att hon persade, men grenen tillhörde så klart dagens stora stjärna, Jessica Ennis. Glada men ibland mest artiga applåder förbytes i en storm av jubel och viftande flaggor. När hon till sist kom in på upploppet i ledningen och dessutom tog i och spurtade ifrån de andra lite extra viste jublet inga gränser, även jag som inte håller på Team GB rycktes med. Tur att vår Jessica sprang i gruppen innan, så jag slapp välja…

Näst sist var herrarnas 10 000 meter. Inget direkt intresse från min sida, men britterna hade sin löpare Mo Farah med och han höll på ett föredömligt sätt spänningen vid liv genom att nästan direkt tappa sitt chip så att vi inte fick några mellantider utan var tvungna att titta på löparbanan för att se vad som hände. En oavsiktig hälsning till förra London-OS? Mot slutet spurtade han förbi den tidigare ledaren Bekele och tog Storbritanniens första OS-guld på 10 000 meter till ett jubel som nog slog Ennis målgång, Farah var ju en lite mer överraskande vinnare.

Sist på programmet kom kvällens känslomässiga antiklimax: damernas 100-metersfinal.Jag vet att många anser det vara den finaste eller den värdefullaste medaljen, men som åskådarsport är det urtrist. Presentation, pang, slut på två andetag. Bättre då att sitta kvar ett tag, se sammanfattningsvideorna från dagens tävlingar och prisutdelningen till en jätteglad diskusvinnare från Kroatien, och allra sist vara med när Ennis fick sin guldmedalj och mottog publikens jubel. Det var stort.

Kvällens sötaste ögonblick: när Farahs sjuåriga dotter kom ner från läktaren för att vara med på fotona av pappa. Speakern ropade också ut att folk på löparbanan skulle vara försiktiga, för nu kom Farahs fru ner, och hon skulle föda deras barn i september.

Kvällens näst sötaste ögonblick: Ennis lyckliga ansiktsuttryck när hon fått sin guldmedalj och hela stadion jublade.

Magiskt.