Första OS-evenemanget var fotboll:herrarnas kvartsfinal, som visade sig bli mellan Mexico och Senegal. Inga lag som jag har någon relation till eller känsla för, så jag hoppades lite att inramningen skulle stå för stämningen.. 80 000 pers på Wembley borde hjälpa till!

Eftersom det var lotteribiljetter hade jag två stycken och eftersom syster visade intresse fick hon så klart den som var över. Alltså var vi två lätt förväntansfulla som traskade iväg till Gunnersbury overground-station för att ta oss till ‘the Home of football’ som stadion kallar sig med lite engelskt understatement.

Wembley var rätt maffigt, det var kul att se den omtalade bågen i fjärran när man närmade sig och stadsdelen kring Wembley Central var misstänkt nyputsad och klädd i OS-rosa.

Jag slogs direkt av hur vänliga alla publikvärdar var trots att det måste vara tusende gången de fick samma fråga, alltid ett litet leende och glimten i ögat.

Själva fotbollen? Jo: vi såg bra trots att vi sätt väldigt högt upp, och det vi såg var två lag som först verkade lite trevande innan Mexico gjorde två mål. Efter ett tag tyckte vi nog att det var Senegal som spelade roligast och snyggast fotboll, så när de utjämnade var vi glada och nöjda och hoppades lite på att de skulle fortsätta göra mål under förlängningen… Tyvärr blev det inte så, utan Mexico kom tillbaks och vann med 4-2.

Vi var lite förvånade över att den sedvanliga utmarschen som brukar uppstå vid 85:e matchminuten var så omfattande, trots allt verkade det redan då vara säkert att det var minst en halvtimme kvar av matchen!

Dagens uttryck: a Senegalese wave – som en vanlig Mexican Wave fast åt andra hållet.

Dagens kö: en timme från avblåsning till tunnelbanetåget. Inte bra, fick mig att missa början på nästa evenemang…

Totalt segt en trevlig upplevelse: fotboll som efter inledande menlöshet blev spännande och medryckande, bra stämning och en hyfsat entusiastisk publik som var extra glad i att göra vågen.